Hur får vi ett samhälle där alla människor känner att de duger som de är med just sin förmåga? Vad är det för människosyn som behövs för att det ska anses lika viktigt att arbeta som bilmekaniker som advokat?
Det är väl suveränt bra om en bilmekaniker kan serva bilen om inte bilägaren på egen hand kan fixa till problemet med bilen?
På samma sätt som det är bra att det finns advokater som är kunniga på Sveriges lagar inför rättegångar som ska hållas i våra rättssalar. Båda yrkeskategorierna behövs.
Vi människor delar så lätt upp varandra i ”ett vi och dom”. De där borta är inte lika bra som vi, säger vi och känner oss lite bättre än de där andra om vi nedvärderar till att tillhöra en annan grupp människor än vi själva.
Utanförskapet som en eller flera människor upplever om de inte är högpresterande skapar frustration. Vad är det för fel på mig? Undrar den person som lämnas utanför med all rätta. Varför duger inte jag bara för att jag är praktiskt lagd?
Vi måste få ett samhälle där alla människor räknas och duger med den förmåga som var och en har.
Människans behov av att ingå i ett sammanhang och vara en del i gänget är ett väldigt grundläggande behov hos oss alla.
Det är lätt för ungdomar att lockas in gäng som utnyttjar den som hamnat utanför klassens umgänge.
Den unga pojken får en ny cykel om han utför små uppgifter som att gömma knark eller lämna knark till någon person som är äldre än honom själv.
Att få en ny cykel är stort när man är ung. Speciellt om man får det av någon man ser upp till. Då känner killen sig viktig och upprättad trots att kompisarna i skolan tycker att han är störig.
Världens däggdjur slåss liksom vi människor. De slåss om samma måltid som består av ett dödat djur. Det kan vara två fåglar som båda letar efter mat till sina ungar. Eller två björnar som letar efter mat till sina björnungar.
Sådana slagsmål har jag bara sett på Vetenskapens Värld på TV. Aldrig någonsin i verkligheten.
Våra husdjur har efter många århundraden getts mer människovänliga egenskaper. Hundar som växer upp i ett hem och är någons husdjur bryr sig bara om ifall ägaren älskar dem.
Visar vi kärlek mot dem så visar de kärlek och tillgivenhet tillbaka.
Som ägare måste vi ge dem vår tid och ta ansvar när att de behöver mat och rent vatten.
Då utvecklas en vänskap som är fantastisk och trogen som varaktig kärlek.
Hunden ser inte till hur väl Du presterar eller hur lyckad Du är i samhällets karriärs stege. Ger Du hunden kärlek får Du oändligt mycket kärlek tillbaka.
Samtidigt visar den åldrade hunden inte när den mår dåligt förrän den är mycket sjuk. Den vill var hos dig och familjen. Den vill ingå i flocken precis som vi människor.
Detta är det svåra med att var djurägare. När vi förstår att hunden är sjuk måste vi hjälpa oss själva och hunden att slippa blågas. Saknaden efter en älskad hund är oändligt tuff att bära.
Kärleken bor kvar i ditt hjärta för alltid när din vän somnat in.
Kanske skulle vi efterlikna hundarenas mänskliga förmåga till omtanke och kärlek. Jag undrar hur världen skulle sett ut då?